Nu ska vi bli tvillingföräldrar!! Här kan man följa en lätt neurotisk blivande mammas och en sjukt optimistisk blivande pappas (tolkad via mamman då han inte vill blogga;)) resa mot föräldraskapet.
Ja. Det blev ju en lite annan uppladdning för föräldraskapet, och en annan start på vårt liv tillsammans än vad vi hade föreställt oss. Jag försöker att författa ett inlägg om hur det gick till och så, men det tar tid och är faktiskt ganska jobbigt att skriva om.
Kort och gott kan man säga att i Lördags kajkade mina njurar ihop. Det slutade med ett akutsnitt, och natten moy söndag kom Allis och Anya, 18/12-16 kl 0021 resp 0022. Jag hamnade ett par timmar på IVA, sen postop, sen gyn, och knoddisarna var först på neo-iva innan vi flyttade in i vårt rum på neo-avd i onsdags. De kunde andas själva redan från början, Allis behövde lite CPAP men blev av med den redan då jag äntligen fick träffa dom. Ni vet det där som alla pratar om, att hela världen skiftar sig och helt plötsligt är det barnen i första rummet och hela livet förändras. Jag kände nästan lite tvärtom - här är ni äntligen! Inte något som kommer in och tar plats, två små människor jag väntat hela mitt liv på, och nu var de äntligen här. Inget annat tar mindre plats, men de har tagit en plats som redan fanns för dem.
Nu bor vi på neo-avd, de får sondmat (prematurer klarar inte att försörja sig per os och snittade mammor är sämre på att producera mjölk) och lite hjälp att hålla temperaturen, annars klarar de sig själva. Vi kommer att stanna kvar på avdelningen över jul för att få till matningen lite och sen får vi äntligen åka hem... Det har varit ett par omvälvande dagar, jag tror inte att jag har gråtit så här mycket någonsin, men aldrig heller varit så lycklig...