Hjärtegrynen

Nu vet redan de som bör veta om det, men det här inlägget skriver jag för min skull, för framtida tankar när hjärnan är med mer och kan bearbeta. För det här blev ju en process som jag inte riktigt var med på...

 

Nu när jag tänker tillbaka fanns väl lite varningssymptom, men absolut inget som man kan säga "aha, det var då det började". Var ju trött i början av veckan, och samlade kanske på mig lite mer vätska/hade lite mindre urinmängder. Jag tänkte ju såklart att jag använt för mycket energi i lördags och att allt kom därifrån. Sen blev det onsdag, jag admade på förmiddagen, chillade lite på föreftermiddagen och sen var det ultraljudskoll, med första CTG-kurvan. Under den tar man också blodtryck med jämna mellanrum. Det visade sig att jag då hade ett tryck >150/100. Inte mer med det till en början, min obstetriker tänkte också att det nog var trötthet i kombination med att jag jobbat och tänkte skicka hem mig. För säkerhets skull tog han dock en urinsticka, och det var väl då fan brakade lös. 

 

Det visade sig nämligen 3+ protein på stickan. Det tillsammans med det höga trycket räcker för att ställa diagnosen preeklampsi, eller havandeskapsförgiftning. Det var helt enkelt bara att åka hem, packa lite grejor och sen åka tillbaka. Då jag inte hade några symptom tog de bara prover och en till CTG-kurva onsdag kväll och sen fick jag "sova" på BB. Det är sjukt svårt att sova på sjukhus, jag har ju aldrig gjort det (utan narkos ;))... Morgonen efter var trycket katastrofala 170/117, vilket ledde till en förmiddag av avancerad övervakning och blodtryckssänkning med både tabletter och sprutor. Jag var egentligen inte så orolig, jag har ju inte haft symptom eller någonting, och knoddisarna mådde så bra på alla kurvor att jag mest väntade på att trycket skulle normaliseras så jag kunde få permis över jul och allt sånt. Trycket normaliserades och resten av dagen låg jag mest och läste.

 

Imorse var jag pigg, trots 4h totalt på sömnkontot. Trycket beskedliga 130/75, så jag tänkte att det kanske började vara dags för hemgång/permis. Men nopenopenope. Imorse blev det för första gången tal om mina prover. Igår var ju trycket så akut att det var det som var fokus, men tydligen hade även blodproverna försämrats. Hb sjunkit 110-96 över natten (Hemolysis), lätt stegrade levervärden (Elevated Liverenzymes) och trombocyterna var strax under normala (Low Platelets), vilket gör att man tolkar det som preeklampsi med HELLP som komplikation. Ergo måttlig-svår preeklampsi. Därtill kissar jag för lite (36 timmar ca 1,2 liter), vilket pekar på att både lever och njurar påverkats av "förgiftningen".

 

Det här kom som en chock imorse. Jag menar, jag har mått bra hela tiden, verkligen ingenting som bekymrat mig - knoddisarna har mått bra, så so what om min kropp tar lite stryk?? Men när två organ (rätt viktiga ;)) börjar säga ifrån, då är det inte utan att en blir lite nervös. Framför allt då det här innebär att knoddisarna inte kommer att vara kvar så länge till inne i livmodern, de har hotat med igångsättning evt imorgon och hoppas på att kunna behålla de inne ett par dagar, inte fram till nyår eller ens jul, utan DAGAR. 

 

Efter att de berättat det här kände jag ändå mentalt att det ju är helt rätt, men kroppen fick frispel. Jag skakade, fick reflux och kräktes till och med ett par gånger. Antar att adrenalinpåslaget blev för mycket... Det sitter fortfarande kvar lite i kroppen, då jag pratat om det eller tydligen skriver om det börjar jag darra och refluxen kommer igen... Mellan adrenalinruscherna är jag extremt trött (logiskt nog), så jag har sovit en del mellan alla kontroller och så idag.

 

Nu är det bara en CTG-kurva kvar idag innan det inte är mer förrän imorgon, så snart kan hjärnan få virra på alldeles ifred... Kanske klarar den att bearbeta det här redan nu, men känslan är att det här blev lite för mycket lite för snabbt. Nyss mådde knoddisarna bra, och nu har en av de mest internationellt skrämmande graviditetskomplikationerna hoppat på oss. Knoddisarna blir premisar och kommer mest troligt att behöva vara kvar på neonatalen åtminstone ett par veckor...  Jag som var nervös redan innan...! Men jag är omgiven av kompetent personal, har ett fantastiskt stöd från umgängeskretsen och både jag och twinsiesen mår ju bra, så nog tar vi oss igenom det här. 

 

Nu är det alldeles strax dags för CTG-kurva, sen sova. Jag har lämnat över ansvaret för packning och iordningsställande till C och mapa, och försöker bara ta det lugnt. Lättare sagt än gjort, men ingen har lovat att livet är lätt. Så länge knoddisarna kommer ut och mår bra så kommer jag vara glad. Jag längtar ju efter dem, men hade hoppats att de skulle få lite mer mognadstid.

 

Om du har läst såhär långt är jag imponerad. Som sagt så är det här ffa för mig själv, lite mer i efterhand när saker blir luddigare... Men nu ska jag nog sova en stund innan kurvan, håll tummarna för att allt ska gå bra!!