2 månader?!
Så länge är det alltså (på ett ungefär, det lär väl vara "därikring") tills vi sätts igång (om inget hänt förr). Man sätts ju igång i början på v38, för då har tvillingarna i stort sett vuxit färdigt det de kan göra inne i inkubatorn och därefter ligger de mest och vantrivs pga trängsel. Vanligtvis kommer väl tvillingar v36-37 av sig själva, men nu är det alltså två månader kvar "som längst". Skönt det när man börjar bli less det här med att vara gravid. Eller det är ju mysigt, men det är fortfarande så surrealistiskt att det faktiskt bor två små människor i magen, så jag känner mig mest otymplig, orörlig och oförmögen. Jag gillar ju att träna, vara igång, promenera etc, men som det är nu så orkar jag mest ta det lugnt och har väl fått råd av all sjukvårdspersonal att inte göra så mycket mer än det. Som de flesta vet är jag inte heller så bra på det här med att lyssna på kroppen i vanliga fall, så det känns extremmärkligt att lyssna så väldans noga nu. Jag menar bara att det är svårt att ta det så lugnt när kroppen halvorkar, jag menar halvorkar - det är ju mer än den gjort vissa träningsperioder och då har det bara varit att köra. Svackor har vi alla liksom.
Men nej. Nu är det ta det lugnt som gäller. Inte stressa, inte pusha kroppen för hårt (läs alls) och inte träna för resultat. Jag är ganska resultatdriven så det är svårt att sitta där och träna som någon annan fuskis... I och med att det är så få dagar som kroppen och knoppen tillsammans kan kompromissa fram ett träningspass så går det ju inte framåt direkt, och i och med att jag inte får pusha någonting så blir det ju inga resultat av två olika anledningar. Då blir jag lite obstinat och tänker att "men är det någon idé att träna alls då?!", men det är ju klart att det är. Om inte annat för att endorfinjunkien Linn ska slippa få sån himla abstinens.
Men nu är det alltså två månader kvar. Jag kommer bli ännu större (och har insett att det nog inte är så länge kvar på 100%-jobba-in-i-kaklet möjligheterna som jag hade trott innan), tröttare och förmodligen åter mer gravidbesvär. Men det är okej, så länge flickorna växer och mår bra så kan den här kroppen få bli uttjänt ett tag. Jag får tillbaka min kropp sen, och då har jag (förhoppningsvis såklart) två välmående småflickor att älska. Och om den kärlek jag redan känner är någon sorts föraning om hur galet starkt bandet med ens barn är så kan jag inte föreställa mig hur det kommer bli när jag väl får se dem på riktigt. Jag längtar efter er flickor, önskar att ni var här redan nu men ni får jättegärna stanna kvar så ni blir "färdigmogna" innan ni kommer ut. Jag kan ha tålamod. För er - allt. <3