Så fort det går
Snart är alltså den första veckan med 50%-arbete slut. Idag lyckades jag lämna sjukhuset typ 12:05, vilket måste vara någon sorts personligt rekord - inte nog med att jag inte satt kvar och jobbade under em, jag gick bara 5 minuter efter att arbetsdagen officiellt var över. Om man beaktar att jag har ca 50 timmar plus på flexen hela tiden, och de drar ner till 40 varannan/var tredje/var fjärde (vi har ett mycket konsekvent och bra HR-system) månad så inser man snabbt att jag kanske inte alltid går hem i tid från arbetet. Så det här är mycket bra för att vara jag.
Och jag tror att det är bland de bättre beslut jag tagit sedan småflickorna kom till. Idag är första dagen på länge som jag känner att jag har lite energi efter jobbet. Visst, jag har använt den till att se på film och chilla, men jag somnade inte till filmen och jag ska nog faktiskt ta ett litet städvarv snart så det är ganska mycket mer energi än bara att jämföra med början av veckan :).
Så inkubatorn mår bättre. Jag är inte lika svullen heller, mycket skönt. Nackdelen med att vara piggare är att jag hinner oroa mig minst dubbelt så mycket... När knoddisarna rör sig för mycket får jag hjärtsnörp - för det FINNS faktiskt tillstånd när knoddisar i magen får kramper, hypoxiska kriser etc där de rör på sig mycket mer än vanligt... Sedan lugnar de ner sig, och så kanske det dröjer liiite för länge till nästa gång de är vakna och aktiva, och då kan man ju självklart oroa sig för det också. Jag menar vem vet inte att minskade fosterrörelser är ett dåligt tecken?? Som tur är har jag nog stor självinsikt att inse att innan jag innan jag hetsar upp mig ska tänka över saken ordentligt, och verkligen känna efter. Nackdelen är att jag är livrädd för att lugna ner mig själv och säga att jag är hispig, och sen är det faktiskt någonting fel därinne... Men det är en fin balansgång - att oroa sig för mycket kontra att oroa sig för lite...
Både Allis och Anya roar sig i varje fall med att ha hicka ungefär 2-3 ggr/dag, så de övar lungorna ordentligt... Sedan kan båda två göra roundhouse-kicks redan nu, så jag kommer väl att få storstryk i boxning redan inom ett par månader ;)... Måste säga att det är en extremt intressant känsla när hela magen känns som ett hav i storm. En ännu mer intressant tanke är att det om två månader inte kommer att bo två små flickor i min mage, utan de kommer vara alldeles egna människor, utanför min kropp och ute i världen... Det är en tanke jag inte riktigt har förlikat mig med än. Nu har jag ju som vant mig vid att ha dom därinne, och så ska de snart komma ut... Självklart längtar jag efter dom, tills vi kan träffas ansikte mot ansikte (istället för fot mot symfys, fot mot revben, rumpa mot navel etc ;)), men det känns fullständigt surrealistiskt att det faktiskt ska komma ut människor genom mig.
Jag längtar efter er flickor, men ta det lugnt. Vi har hur mycket tid som helst att bekanta oss med varandra när ni kommer ut, ni måste inte ha bråttom :)
Nu ska jag städa innan den här energikicken försvinner lika snabbt som den kom!
PIIS
PIIS